Jag träffade Håkan för 21 år sedan. Vissa saker förändras, andra är precis som de alltid varit.
Jag sover alltid på vänster sida, men går på den högra. Ibland så långt åt höger att jag går in i stolpar eller andra flanörer. Måste vara för att Håkan är jättelång och jag måste vrida nacken i en onaturlig vinkel för att se honom samtidigt som jag pratar. Jag kan också prata på inandning - en liten talang jag har.
När vi är ute och kör bil knackar jag alltid på passagerarrutan när jag vill att han ska svänga till höger. Inte så att jag inte litar på att han hittar - bara en liten ovana jag har. Han har vant sig.
När vi köpt pizza sitter vi alltid framför TV:n och äter. Det har helt enkelt blivit så, även om det numera både blir trångt och kladdigt eftersom vi har utökat familjen med två barn. Eller ungdomar, eller... Äh, jag slutar där.
Det som förändrats är antalet böcker i bokhyllan. Inte så att vi inte hade några böcker tidigare, bara det att i en vit bokhylla mot en vit vägg matchade det inte med en massa böcker. Om de inte hade vita ryggar. Därför fick de gömma sig i garderoben så länge. Samma sak med påsk- och julpynt: ville barnen se sitt pynt framme fick de göra det helt vitt. Tills min mamma en dag sa att mina barn skulle bli deprimerade om de bara hade vitt omkring sig hemma. Ja, så när jag väl blundade för färgen på bokryggarna följde pyntet och allt annat med.
En annan sak som förändrats är bråken. I början ville Håkan att vi skulle hålla varandra i händerna när vi bråkade. Ja, så att vi inte skulle glömma att vi faktiskt älskar varandra, även om vi bråkar. Man kan säga att jag tröttnade. Det är svårt att slänga disktrasan i väggen eller slå näven i bordet, när båda händerna är upptagna. Dessutom behöver jag inte hålla honom i handen för att han ska veta att jag älskar honom. Och han mig.
